Jag är FAN så mycket bättre!

Tänkte jag skulle berätta lite bakgrund till varför jag började träna och varför jag varit överviktig större delen av mitt liv.
Räkna med ett långt inlägg, så ni trötta själar där ute, ladda! ;)

vi kan köra lite kortfattat först:
Allt började väl redan när jag gick i första klass.
Bodde i ett störe "rikemansområde" Föräldrarna hade egna företag och vi hade det ganska bra ställt. Dock fick livet en ganska drastisk vändning då Pappas företag gick i konkurs och vi fick flytta till slummen. Gick innan i en bra skola, men många kompisar.
Flyttar till en 3.a i en liten "förort" till norrköping och började på Tamburinen.
Jag trivdes ganska okej, men helvetet började redan efter ett par veckor.
Jag var av storleken större. Jag har ALLTID varit "stor" och det fick jag veta då... Med råge.
Jag var ensam på rasterna, gick oftast omkring i skogen som låg nära skolan för att slippa alla glåpord och slag.
det fortsatte så fram tills i 4:an då allt blev värre.
Jag blev jagad hem av skolkamrater. Dom kastade stenar efter mig och jag blev misshandlad ett antal gånger. Till råge på allt fick min mamma på ett kvartsamtal veta att jag var "överaktiv"?? samt att jag hade konsentrationssvårigheter och möjligtvis skulle få gå om 4:e klass.
Jag hade dålig motorik och fick börja med "gympa" på fritids.
Vid den här tiden hade jag även kommit på många smarta knep att slippa skolgympan som var den jobbigaste lektionen i veckan. Jag gick till sjuksyrran o sa att jag hade ont i handleden, foten eller nån annanstans, fick ett bandage och slapp helt enkelt vara med.
detta funkade dock inte i längden.
I slutet på 5an tvingade min mamma rektorn att göra nått, och i 6:an jag fick byta skola till Klockaretorpsskolan.
Hamnade i en klass där många av mina mobbare hade vänner, så saken blev inte bättre där.
då hade jag vuxit till mig, var en av de längsta i klassen och låg redan då på 68kg.
jag började skada mig själv, vilket låter ganska fjompigt i sig, men det var en grej som var "inne" och det kändes konstigt nog bättre. jag slutade dock ganska snabbt då min bror kom på mig.
Jag har dock många ärr kvar som påminner mig om helvetet varje dag.
jag började med karate tillsammans med min mamma. vilket hjälpte massor.
Jag fick ett självförtroende och sket i vad folk sa om mig. Låtsades jag i alla fall.

När jag sedan skulle börja högstadiet placerades jag i en klass där ingen av mina tidigare mobbare gick i. jag fick även ett par tjejkompisar och trivdes la helt okej med tillvaron.
Men mobbarna hittade mig på rasterna, och fler o fler från klassen hängde på mobbarna.
Misshandeln var inget större problem längre, då de visste att jag kunde försvara mig.
Jag började röka i början på 7:an, fick ett par kompisar till. för när man rökte och hade cigg, då var man cool. Fortfarande så hade jag mina smarta knep för att inte vara med på gympan, och de få gångerna jag var med, så varken bytte jag om eller duschade efter lektionen. Tjejer kan vara ganska elaka.
I mitten på Åttan hamnade jag i bråk med en tjej som var ett år äldre än mig. Hon hade lagt tuggummi på min stol, vilket förstörde mina byxor, det tyckte dom var ganska kul.
Hon fick dock för sig att jag kallat henne massa saker, och hon och en tjej till stod och väntade på mig vid mitt skåp efter lektionen.
dom slog mig sönder och samman, jag bara stod och tog alla slag, alla sparkar. Fick även en glasflaska i huvudet. När tjejen som påstod att jag kallat henne saker ska gå där i från säger hon "man kallar inte mig hora ostraffat" varpå jag skriker "jag sa inte hora, jag sa fittluder" vid det laget har hon hunnit vända sig om och jag får in en spark i mellan axlarna på henne varpå hon ramlar omkull, reser sig upp o ger mig en lavett.
sen går dom.
Jag slår i hop och svimmar. tilläggas kan att 2 lärare och säkert 20 elever stod och tittade på.
Det blev polisanmälan på tjejen och en himlamassa samtal.
man får inte slåss, var det någon som sa till mig. Jag svarade kort och konsist "nej, men man får försvara sig" det hade jag lärt mig av min karaterlärare.
Efter det blev allt ganska lugnt.

Jag har alltid varit en mamma o pappaflicka. satt oftast hemma på helgerna, käkade kopiösa mängder med godis. drack mycket läsk och rörde knappt på mig.

När jag började gymnasiet valde jag en friskola som precis öppnat.
Jag var ENSAM fån skolorna jag gått på, INGEN av mina gamla mobbare gick på skolan.
Jag mådde SÅ bra. jag fick många vänner och tog snabbt ganska mycket plats på lektionerna.
Kock skulle jag bli. det var något jag drömt om länge.
det var en underbar tid. MEN 2 liter cola om dagen. plus ett par delikatobollar o en del godis VARJE dag utan en gnutta motion var inte så bra.
Min gympalärare gav mig dock godkänt i gymnastiken. han motiverade det med att jag "mådde psykiskt dåligt och inte skulle tvingas att medverka på gymnastiken"
jag gled på ett bananskal, dock fick jag gå o simma 20 min en gång i veckan sista året på gymnasiet, men det var ju typ bara att gå upp och simma 2 längder o sen gå hem då de inte hade nån bevakning.

Jag började jobba redan i mars 2005, 2 månader innan studenten. Mestadels natt och fortsatte även så. vid den tiden drack jag säkert 2-3 liter cocacola OM DAGEN! mina kollegor blev helt häpna av mina bärkassar som jag hade med mig varje natt jag skulle jobba.
Det var godis, cola, chips, och ja, vem vet. ALLT.
så fortsatte det till december 2006
Vi har inte haft någon våg hemma, då mamma vet att jag väger mig varje dag då.
Jag kom hem till en kompis på nyår och såg till min förtjusning att han hade en våg när jag var på toaletten. jag ställde mig på den och den visade 84.8 kg.
Jag har aldrig varit FET, dock alltid stor, men till mina 167 cm var 84.5 kg mycket.
Jag bara skrek rätt ut att NU får det jävla i min själ vara nog.
Jag slutade med colan som ett nyårslöfte. fram till mars 2007 gick jag ner 4 kg utan att röra på mig. en dag när jag var o solade på ett gym i stan bestämde jag mig.
Jag ska ha ett gymkort!
så jag fixade det och sen dess har det rullat på. jag stormtrivs på gymet, jag äter sunt och trivs med livet som det är.

Nu 15kg lättare:

Idag kan jag säga såhär: Jag ÄR snygg OCH jag är FAN så jävla mycket bättre än de nollorna som gjorde mitt liv till ett helvete i över 7 år.

Så, nu vet ni :D kanske lite luddigt. men så är det när man sitter o skriver mitt i natten på jobbet.
Nu blir det att fixa lite här
Lev väl mitt herrskap
På återseende
Jenny